Pelles stund i rampljuset..

"Jag minns ett år när jag var på resa i Tyskland, närmare bestämt nere i Heidelberg. Jag gick och strosade runt i den vackra gamla staden i godan ro.. Plötsligt får jag syn på en stor folksamling kring en restaurang. Folk var uppspelta och högljudda. Jag trodde först att det skett en olycka. Jag trängde mig fram genom folkmassan, och vad fick jag se? Giganten, Daniel Ellermann hade en sponsorhappening för att göra reklam för denna restaurang. Jag trodde inte det var sant, att något sådant kunde hända lilla mig. Här fick vi vanliga människor, för 15 euro, låtsas ta en matbit med honom och leka kompisar för en sekund. Han sa inte mycket till mig men jag har för mig att han gav mig ett leende. Jag måste nog säga att jag gick in i kompisrollen lite för mycket. Så mycket att hans vakter fick bära iväg mig. Men det var värt vartenda öre och blåmärke. Och ska jag vara ärlig så minns jag fortfarande hur gott han doftade. Däremot gör det fortfarande lite ont i mig att jag aldrig hann få hans autograf. Det SMÄRTAR fortfarande. Pain. Fortfarande. Ont. Gör det. Det gör fortfarande ont."

En lunch med 2/3 delar av giganterna..

Jag kan ju säga att det spruta en hel del adrenalin under lunchen idag, det var svårt att koncentrera sig på maten, Daniel och Björn satt givetvis jämted varann och mina tankar flög mest iväg på hur det skulle kännas att sitta emellan dom.

Jag tänkte nu presentera dom tre giganternas spelstilar lite närmare för er som har gjort det omöjliga och missat det.

Daniel hade en vinnarskalle som inte var av denna värld, hur trött han än var så kom han alltid runt i forehand, oftast behövde han inte ens göra den ansträngningen då hans servar var sjukt skruvade. Han har alltid var bästa vän med bollen också, det kan ni bekräfta som sett honom på innebandy eller fotbollsplanen.
Bollkänsla och vinnarskalle är ett signum för den yngsta av giganterna.

Ett ord som kunde beskriva Björn var komplett, han kunde loopa forehand och backhand felfritt redan från barnsben. Det kunde se komiskt ut från sidan att se Björn spela pingis med hans garageslag men när du väl stod på andra sidan var det inte lika roligt längre. Vet i tusan om det inte var han som införde "färghandlarn" i Motala-klubben. Men släggor hade han från både backhand och forehand, kanske då främst forehand.

Den äldste av de tre giganterna Jimmy har aldrig haft nåt direkt dödande slag men vilken defensiv han hade!!! Jag minns att det var som att stå och slå mot en vägg, det fanns inga luckor helt enkelt, blixtsnabba fötter och en grym spelförståelse skulle jag vilja förklara spelstilen som.

Han umgås även med oss vanliga..

Här är Daniel och jag jämted varann, det syns inte på bilden med det föll några glädjetårar.

Nya tider, gamla mål

Jag kommer aldrig glömma somrarna när Jimmy Selg stod och la upp bollen med flit, jag kommer heller aldrig glömma Björns nedvärderande kommentarer på träningen, Daniel gick nästan runt 360 grader med sin forehandloop, dom har det i sig, det finns där..vi orkar inte prata danska längre..